Oj..

Var det så längesen jag skrev senast.. Jaja, mycke har hänt men orken för att uppdatera har inte riktigt funnits..

Just nu känns väl det mesta sådär någolunda men det finns mycket som skulle kunna vara bättre..
Bebisen växer å mår gott å det är väl det som är viktigast för mig just nu..
Det är full rulle på den så gott som hela dygnet.. Jobbigast är väl på nätterna när man verkligen skulle behöva få sova för att orka med men det tycker inte den lille att jag ska få göra..
29+4 idag alltså är jag inne i vecka 30 å har bara 10 veckor kvar till fullgånget men det känns som en hel evighet..
Har börjat få mycke sammandragningar igen å det beror mycke på att jag är konstant stressad både fysiskt å psykiskt..
Finns ju till att börja med ETT enkelt sätt att få det lite lugnare men den delen kan inte jag styra över..

Senaste veckan har varit jobbigast faktiskt.. När man trodde allt äntligen va över så man kunde lämna det bakom sig å istället blicka framåt å glädjas åt det som komma skall så kommer nästa dråpslag..
Oskyldigt drygande via sms i somligas värld men i min, ren å skär otrohet.. Att det ska vara så svårt att söka bekräftelse hos sin respektive istället för hos någon annan.. "Bara för att jävlas å vara lite dryg" är ingen ursäkt för att komma undan med det innehåll som fanns i smsen..

Önskar inget hellre än att denna "jag-är-omogen-fjortis-som-söker-bekräftelse-hos-allt-och-alla-bara-för-att jag-kan-och-hoppas-på-att-bli-sedd"-stilen kunde läggas ned någon jävla gång..
Efter 11 månader å ett barn på väg så kan ju jag tycka att man som blivande pappa borde ha vuxit upp å se det man har framför sig istället för det som varit å att den andra parten i detta även skulle ha vuxit upp å insett att det är väldigt barnsligt att försöka mäta sig med ett oskyldigt ofött barn.
Detta barn har inte bett om att få födas utan det är vi som blivande föräldrar som valt att ge det ett liv med oss. Å med oss menar jag båda föräldrarna tillsammans och inte bara med mig.
Jag har inte gjort annat de senaste månaderna än att knyta an till det lilla liv som faktiskt växer i mig, inget annat känt å tänkt än att jag älskar detta liv mer än något annat på jorden, känt att det äntligen kommer nåt positivt i mitt liv som inte bara jag längtat efter så länge. Den blivande pappan men även blivande brodern har förmodligen åxå längtat länge nu.

Jag ber därför, här och nu, svart på vitt om att detta fjortis-tönteri slutar här och nu från båda håll.
Inget mer smsande bakom ryggen på mig, för hur ska jag annars kunna lita på att jag är den du vill ha och behöver. Har ni nåt att säga varann så se till att det är nåt av vikt å värde istället för nåt som kanske i slutänden orsakar att ännu ett barn får växa upp med skilda föräldrar.
Dessutom, i den här frågan så är det inte bara mig det är respektlöst emot efterom båda sms-skrivarna har en respektive. Fast å andra sidan spelar väl det ingen roll för det är respektlöst oavsett..

Hur som haver så kommer jag alltid att finnas för båda mina barn och dem ska jag alltid lyfta till skyarna och sätta i främsta rummet. ALDRIG att jag skulle behandla dem olika på nåt sätt. Empati, medmänsklighet, kärlek och respekt för andra är vad dom ska få lära sig. Den ena har ju kommit en bit på vägen redan å jag hoppas att han vill finnas för sitt syskon, ta denne i handen och leda honom/henne genom livet så som mina syskon en gång ledde mig.

Älskar min familj över allt annat!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0